elinsusannaa

En cykeltur i skåne kan nog klassas som rena döden upplevelse för många otränade människor enligt mig själv, nu är inte jag alltför vältränad men heller inte otränad, men att en cykeltur påväg hem från skolan på 2,5 km kan vara så fruktansvärd jobbig trodde jag aldrig.
Skåne är platt som många säkert redan vet om och här finns inget som stoppar dessa sköna vindar.
När man väl har satt sig på den inte alltför sköna sadeln och satt sina fötter på pedalerna, placerat händerna på styret och är på väg att börja trampa är det inte som det brukar vara att cykla. Man får börja med att ta i, nu menar jag ta i så mycket att man är nära en sträckning i rector femoris ( lårmuskeln) lite träning inför omtentan i massagen.
Nu är man igång och mjölksyran är framme väldigt fort men smärtan är skön så man trampar på för fulla muggar. Här finns det gott om sniglar på vägarna och för att inte ta död på dom stackars jävlarna eller för att slippa höra ljudet när man spräcker deras hus så får man även sicksacka sig fram i denna blåsten.
Nu menar jag inte blåst som i norrlandsskogarna , nu menar jag riktig jävla blåst.
När jag sedan ser min kära klasskamrat promenerar hem från skolan och inser att det blåser så mycket att han själv inte märker att han är högergående förrän han är nära gångvägens slut.
Det positiva med cykelvägen till och från skolan är att det är en enda uppförsbacke vilket också blir en enda nedförsbacke. En nedförsbacke som i vanliga fall brukar uppskattas väldigt mycket av mig.
När jag väl tar sats och tänker att jag måste klara uppförsbacken i motvind, jag vill ju inte kliva av och se ut som en som inte orkar inför alla bilister. Efter halva backen växlar jag ner lite och lyckas ta mig upp till toppen. ÄNTLIGEN nedförsbacke. Håll i er nu för i det här fallet var inte nedförsbacken nå vidare trevlig, här blir man även tvungen att trampa för att ta sig ner, och det var den nedförsbacken , den enda också . Inga vila här inte.
Jag trampar vidare och tro mig , man ser ut som en jävla idiot. Man trampar och trampar , tar i och tar i men inte fan går det fort fram.
När jag äntligen når gångvägen där jag bor så tro inte att det blåser mindre,  öppet fält och inga träd. Här är man fan stillastående och trampar för fulla muggar . nu ser man ut som en idiot x 2. Men ändå lyckas man ta sig fram.
När man ser lägenheten så är det som att det tar tvärstopp. Eller som skorpan säger : Jag ser ljuset! Ungefär så känns det.
man är totalt dyngsur i svett och inte än är färden slut . Den sista metern är nog fan jobbigaste. Inte en enda medvind har man fått på hela cykelturen , endast motvind hela tiden. TILLS .... Jag är framme och hoppar av cykeln och står kvar på ena pedalen, då jävlar får jag världens vinspust i ryggen och blir tvungen att backa för att få stopp .

Visst är det typiskt ? Att när man väl är framme så lyckas turen , eller ska ja säga vinden, att vända!
Det är som att vind gudarna vill jävlas . Eller så är det bara för att jag själv valt att bo här i platta jävla Skåne.

Nu ska ja snart cykla ner till min vän Alex. Där väntar en romantisk middag för två på max!
Eftersom motvinden var på vägen hem från skolan så ska ni inte tro att det är medvind nu. Här jävlar ska få trampas ännu en gång!