elinsusannaa

Känslan är ofattbar , inte förrän i måndags vart det verklighet då jag för första gången fick höra bebisens lilla hjärta slå. Jag log, ja grät. Samtidigt som de kändes väldigt obegripligt att de slår ett litet hjärta i mig fast jag inte kan känna den lilla bebisen i mig.

Graviditeten har varit jobbig både för mig och Hannes, mina hormoner har sprutat hejvillt, häromdagen satt jag hos Mamma och grät som ett litet barn för att jag har missat bussen hem. Inte är det lättare för Hannes som varken vet ut eller in med mig nu längre. Men jag kan inte mer än beundra denna underbara människa, såsom han ställer upp, städar , lagar mat, allting som jag inte orkar just nu, och det absolut bästa av allt, frukost på sängen. Denna frukosten på morgonen är otroligt viktig för mig , i början av graviditeten så mådde jag så illa, men tack vare frukosten så mår jag prima. Peppar Peppar.

 Folk undrar säkert hur tusan jag och Hannes kan skaffa barn redan , vi har ju inte varit tillsammans så länge. Nej det har vi kanske inte, men samtidigt finns det ingen som har dragit en gräns för det heller. Med Hannes känns allting så rätt, så tryggt och så himla bra. Hur vet vi om vi är rätta för varandra då, att vi ska leva tillsammans hela livet tillsammmans med vårat barn , ja det vet vi inte heller . MEn samtidigt så kan jag inte tro att jag hade varit speciellt klokare på den frågan om vi hade varit tillsammans i 5 år istället för 1 år som vi varit tillsammans nu, man kan alltid spekulera men man kan aldrig förutse vad som ska hända i framtiden. Just nu ska vi bli föräldrar, och tanken på det gör mig alldeles varm.

Vi ska bli föräldrar, och vi kommer bli fantastiska sådana!